18 år. Då har man levt i 18 hela år. Nu är jag alltså vuxen.
Hur definierar man vuxen? Att man levt i 18 ynka år? Att man kan tvätta sina egna kläder och betala räkningar? Att man inte bor hemma eller att man inte måste sova med lampan tänd? Att man läser böcker om stora saker eller att man städar sitt eget rum? Jag vet inte.
Jag får nu lov att köpa mina egna cigaretter, ta en öl på lilla torg, skriva på mina egna papper, sjukanmäla mig själv och gå på klubb. Jag får lov att flytta hemifrån om jag vill och jag får lov att ta körkort. Gör det mig till vuxen? Jag vet inte.
Men jag är det iallafall. Enligt samhället är jag nu vuxen och ska kunna ta hand om mig själv. Kan jag det? Nej. Inte för fem öre. Jag sitter på mitt rum med x antal smutsiga glas, glasögonen långt ner på näsan för att jag ligger ner i sängen och pluggar religion. Jag dammsugar kanske en gång i månaden och byter lakan två. Jag smygröker lite och får folk att köpa ut alkohol åt mig ibland på helgerna. Jag hoppar kanske över en lektion då och då och tittar hellre på desperate housewives än att plugga.
Ibland får jag dessutom hemlängtan och gråter för att jag inte får som jag vill. Jag är således inte alls vuxen. Screw you, society, jag tänker nog vara barn ett tag till. Med benefits såklart. Ingen ska ta ifrån mig min rätt att dricka öl och sjukanmäla mig själv. Never ever. Jag har liksom ändå varit barn i 18 år, nu är det fantamig dags för lite benefits!
Så ... grattis Anna, you did a good job growing up. (Nästan iallafall!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar