Mellankoli

Det här är min klass (plus/minus ett par stycken). De är en fantastisk liten skara individer som är just det - individuella. Ingen i Bladins SPSA3 är den andra lik, men alla är fantastiska som de är. Det trodde jag aldrig.

Jag började min gymnasietid på ProCivitas Privata Gymnasium. Det var inte rätt för fem öre. Inte alls. Procivitasianer kan vara, vilket jag lärt mig i efterhand, pretty fucking amazing, men jag var inte en av dem, vilket fick mig att känna mig fruktansvärt värdelös. Jag hade många alternativ. Jag tänkte att jag kanske skulle bli bagare. Eller hoppa av gymnasiet helt, för att jobba någonstans istället. Mina föräldrar arbetade mot detta i tysthet, vilket jag är mycket glad över såhär i efterhand.

Jag hamnade på Bladins Gymnasium av en ren slump. Jag visste inte om att det fanns, men det visste Pappa. Tur det, för två dagar efter att jag lämnat min skåpsnyckel från ProCivitas började jag i SPSA1 Bladins. Jag var negativt inställd till det också, det ska jag inte sticka under stol med, men jag hade så fruktansvärt fel.

Varenda en i den här klassen har gjort mig lycklig på ett eller annat sätt. Varenda liten människa har någon gång fått mig att skratta. Jag har hittat några av mina bästa vänner i den här klassen. Jag har druckit massor med kaffe med dessa vänner, jag har druckit massor med rödvin dem och jag har snackat så fruktansvärt mycket trams med de här människorna. Vi har drömmar, vi har förhoppningar och vi har mål. Förmodligen kommer vi inte att nå allt. Kanske inte ens hälften, men vi har ändå delat dem med varandra, och det är ett steg på vägen.

Så nej, ProCivitas  var inte min grej, men jag slår vad om att någon, som jag inte känner, som kanske fick ta min plats där, trivs exakt lika bra som jag gör på Bladins. Att denna någon känner samhörighet på ProCivitas.

Det sorgliga är att det inte är särskilt mycket kvar nu. Det är jättekort tid kvar tills vi tar studenten och ska försöka leva ut våra drömmar på riktigt. Hur sjukt är inte det? Människorna som jag spenderat nära tre år tillsammans med ska bara  flytta åt olika håll, syssla med olika saker och träffa nya människor. Det är en konstig tanke. Jag kommer att sakna er, min finaste, finaste lilla klass.

<3