66 kilo till 179 centimeter, men ändå mikroskopiskt liten. Så liten att det varken hade gjort någon skillnad ifall det hade funnits två av mig eller ingen alls. Så liten att parkbänken jag tidigare satt på hade rymt fyra stycken Annor till. Fyra små, små trasiga Annor som röker precis likadana marlboros och ser precis lika förtvivlade ut. Så liten att parken som parkbänken stod i hade rymt hundra, kanske till och med tusen Annor till. Och ändå känner man sig ibland så stor och viktig. Som att man äger världen fastän världen inte kan bli ägd.
Egentligen är jag inte ens viktig. Jag får inte ens vara med och påverka. Jag får inte rösta. Om alla som jag hade fått rösta så hade det förresten blivit kaos. Det är kaos. Varför får människor som inte har en aning rösta? För att vi lever i en demokrati. Bullshit. Vi är hycklare. Allihop. Jag med. Jag är tjejen som klär på sig träningskläder, dricker en smoothie följt av en cigarett och ett (Nu ljuger jag igen. Tio.) glas rödvin. Jag är tjejen som pratar om hur viktigt det är att gå i skolan för att samma dag hoppa över sista lektionen för att gå och köpa skor. Jag är hycklare precis som alla andra. Precis lika dålig.
Den senaste månaden har jag fyllts av så mycket väsentlig information. Praktisk information, som att man lär sig the hard way. "Life is no nintendo game" uppenbarligen. Livet kan ta slut närsomhelst. Livet kan också, precis samtidigt börja för någon annan. Kanske inte någon som man känner, eller som man egentligen bryr sig om, men det är ett liv som ersätter ett annat. Det är konstigt hur påtagligt det verkligen blir, när det händer så nära. En dör, en föds. Det är liksom så det är, det har man ju lärt sig i skolan. Men det är verkligen så. Alltså, på riktigt.
Livet kan också ta galna vändningar. Man får kanske aldrig några dubbla chanser, men alltid en chans till något annat. Såvida inte Gud bestämmer sig för att man är klar, finito. Då är man körd. Det vet vi också. Alla ska dö, det är det enda vi kan vara riktigt säkra på, brukar min mamma säga till mig. Make the most of it. Det är svårt att göra det mesta av något när man vet att man kan dö vilken sekund som helst.
Det här är en av de där dagarna. De dagar då huvudet är alldeles sprängfyllt av tankar. Jobbiga tankar som klonar sig själva och flyttar ner i hjärtat för att klona sig igen och flytta ner i magen. Det enda man kan göra är att ligga i fosterställning, gråta en skvätt, ta en lång promenad, ta en cigarett eller skriva långa inlägg på sin hemliga blogg. Det är himla märkligt, det med. Hur man hanterar sina bekymmer. De säger att man ska påbörja något, ta tag i saker och ting.
Jag ska ta tag i saker och ting. Imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar